Klang

kallas den inriktning där det musikaliska innehållet i undervisningen utgår från den långa tradition som brukar kallas västerländsk musik. Den västerländska "klassiska" musikens uppbyggnad etablerades i början av 1600-talet genom att dur- och molltonaliteten blev den allmänt förekommande harmoniska strukturen. 

I undervisningen används musik från de västerländska musikepokerna barock, klassicism, romantik och 1900-talets olika strömningar som utmynnade i tonartsfri och abstrakt estetik för att igen ha börjat ta fasta på tonalitetens uttrycksmöjligheter.

Den västerländska musiktraditionen är omfattande men undervisningen betonar sådana traditionella stilinriktningar som ger eleverna insikter i musikens konsekventa utveckling. Färdigheten att hantera ett instrument undervisas genom att ta fasta på instrumentets traditioner och karaktäristiska egenskaper och för instrumentet tonsatt musik. 

Då den tekniska utvecklingen framkallade en organiserad musikindustri genom grammofonskivan och radion skapades snabbt nya estetiska stilar som i hög grad bygger på de västerländska traditionerna. Också dessa stilar (popmusik, underhållningsmusik, filmmusik etc.) används i undervisningen jämsides med de historiska epokerna. 

Klang följer i undervisningen de nivåprovskrav som har utarbetats av Finlands musikläroinrättningars förbund (SML – FMF). För att trygga kvaliteten i undervisningen och framförandena bör läraren i programvalet till nivåproven prioritera de musikstilar som läraren och nivåprovsnämnden har specialkunskap i.

En gemensam nämnare för undervisningen är att musiken produceras med instrument som är akustiska. I konserter används ljudförstärkning beroende på innehållet.

Studiernas uppbyggnad